Ett ämne jag inte tänkt skriva om under ramadan är politik, men det tycks vara oundvikligt när det gäller mig då mina absolut största intressen är politik och religion och mycket kretsar runt det.
Den senaste dagen har debatten mycket handlat om Jonas Gardells twittrande om ambulerande enmanstält (muslimska kvinnor). Ett skämt jag tyckte var smaklöst och tråkigt. Jag tycker inga skämt ska förbjudas men jag tycker att allt man gör och säger måste placeras in i en kontext . Och i den starkt islamofobiskt och antimuslimska kontext som Sverige idag är så har ett sådant skämt konsekvenser. För oss muslimska kvinnor. En vän till mig skrev att hon dagen efter fått minst tre rasistiska inlägg som alla innehöll ordet tält, det säger en del. Det finns flera sätt som muslimhatet normaliseras på, skämt är ett sätt att flytta fram gränser och legitimera något som drabbar andra. Men det finns såklart inga klockrena gränser att dra.
Det är idag starkt normaliserat att driva med och att ha negativa uppfattningar om islam och muslimer. Det visar sig också i en annan fråga som jag tänkt på mycket; situationen för konvertiter till islam i Sverige, främst kvinnor då det är dem jag har mest kontakt med.
Jag har många muslimska tjejer som konverterat till islam på min facebook och jag ser så många ledsna tjejer som brottas med fördomar och avståndstagande från familj, släkt och vänner. Tjejer som inte får delta på släktträffar, inte får komma hem till sina föräldrar i slöja och som får rensa sin facebook på vänner och bekanta som kränker dem på olika sätt. Det är otroligt sorgligt att läsa.
Deras största fiende är inte en förtryckande religion eller partner, det är det svenska samhället. Debatten angående muslimska kvinnor är så otroligt onyanserad, där det enda man fokuserar på är hur religionen skulle förtrycka oss. Kan tyckas märkligt med tanke på hur högt pris många kvinnor är beredda att betala för att få vara muslimer.
Många av dem ger upp sin tro, eller tvekar/väljer att inte visa den öppet. Samhället och familjen begränsar dessa kvinnors fria val till klädsel och liv. Det är ett demokratiskt problem som inte syns överhuvudtaget i debatten. Problematiskt.
Min konvertering skedde för åtta år sen, men den har definitivt haft ett pris som jag betalar än idag i form av konflikter och tappade vänner och avståndstagande släkt. För mig är dessa tankar också en återkommande del av ramadan då det finns ett familjärt fokus hos muslimer den här tiden. Att bryta fastan med sin släkt, att vårda relationen med sina föräldrar osv. Precis som de kristna högtiderna så är eid också en familjefest. Som konvertit så tycker jag att det är extra tunga dagar. Det är då jag sörjer det jag förlorat samtidigt som jag gläds över allt det jag vunnit.
Min Ramadan 2013 