I väntan på Eid

Salam,

Nu handlar det mesta om att veta när Eid kommer att inträffa. Det är på sätt och vis lite tråkigt att när man har blivit van med fastan då är den slut, eller kanske är det precis det handlar om. För att känna fastans mening ska man inte vara van med det, annars blir det en lätt handling som inte får oss att ändra vårt beteende och att tänka på de som har det sämst.

Hemma har vi redan planer för i morgon, en stor städning för att ta emot Eid. Barnen är inte precis euforiska om våra planer men de vet att de måste vara med.

Jag har funderat de senaste dagar om vad vi kan göra för att göra Ramadan lite mer levande, jag köper inte argumentet om att det är bättre i ”muslimska” länder. Om man vill, kan man skapa det stämning man vill kring Ramadan, men det kräver allas engagemang och en stark inställning om att detta är vårt land och vi liksom Islam hör hit.

Denna Ramadan har bekräftat mina fördomar om hur splittrade vi är i frågan om hur vi uppfattar Islam och hur vi praktiserar det. Våra organisationer och moskéer är inte till mycket hjälp heller.

En bekant berättade att hon hade hämtat Ramadan bönetider från olika moskéer och inte enda var likt den andra, och detta i Stockholm inte från olika städer. Är det så svårt att enas om hur vi ska bestämma bönetider? Har vi inte muslimer med tillräcklig kunskap för att göra det, här i Sverige?

Vår beroende av ”lärda” från arabiska länder är ett stort problem. Det hindrar utvecklingen av kunskapen i vårt land och vi tvingas att följa de mest konstiga beslut från personer som inte ens varit här och ännu mindre vistas här tillräcklig länge för att få en förståelse av situationen.

Frågan om hur vi ska förhålla oss till fastan och de långa dagar i Sverige har tagits upp sedan många år, men som vanligt väljer vi strutsens strategi, att sänka huvudet i ett håll och låtsas att frågan inte existerar. Och sedan när problemet kommer, ja, man hänvisar till ett råd någon annanstans som skriver något allmänt och som sedan hänvisar tillbaka till de lokala organisationerna.

Man ska inte heller ge hela skulden till de muslimska organisationer, om flera engagerade sig skulle de kunna bli bättre än de är och inte de stängda klubbar som många av dem blivit.

Så återigen är vi tillbaka där vi började, vi måste bli mer engagerade om vi vill ha en levande Ramadan var vi än går i Sverige och oavsett tiden för att bryta fastan. Det måste vi göra för barnens skull, samhällets skull men framförallt för Guds skull.

Salam