Belöningar

Min Ramadan 2011

Läste idag en artikel om en hemlös, muslimsk man som lever på gatan här i Sverige. Den handlade om att det är så lätt att uppmärksamma och sända hjälp till katastrofdrabbade platser, som t.ex Syrien osv, men att vi inte ska glömma bort de som är i behov av stöd/hjälp i vår närhet med. Tyckte att det var superbra skrivet så långt. Dock avslutades artikeln av en uppmaning till att inte låta chansen till att få belöning för en god gärning, gå förbi (genom att hjälpa, i detta fallet, den hemlösa mannen).
Just det, är en sak jag har funderat mycket på.
Minns en gång då jag varit sjuk och blivit opererad. Jag hade varit inlagd på sjukhus någon vecka, men hade vid detta tillfälle precis kommit hem igen. En syster knackade på dörren, och jag öppnade. Det första hon gjorde var att skälla ut mig, för att jag inte…

View original post 234 fler ord

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur ”Proud”är du?

Salam,

Ramadan ska vara en tid där vi har möjlighet att ge mer tid för det andliga och reflektion men verkligheten är sådan i dag att vi inte kan sluta att tänka på det som händer omkring oss.

Jag håller med syster Anna om att politik är kanske inte det vi ska ägna oss under denna månad men om vi inte tar hand om det och säger vår mening kanske inte kommer det att finnas flera Ramadan för oss muslimer.

Jag läste vad den nye påven Franciskus sade i Brasilien när han frågades om homosexuella och diskuterade detta med min fru. Min åsikt är att han agerade som alla muslimer och katoliker för den delen borde göra och säga samma sak, vilka är vi för att döma dem.
Om vi tror på att det är Gud som är den enda som äger sanningen, den enda som inte gör fel och är barmhärtig, då är det endast Han som ska döma och inte vi människor.

Men påven Franciskus sa också att han inte gillade vad gay lobbysterna håller på med och det är inom det sammanhangen vi borde placera Jonas Gardell och hans smaklösa och fördomsfulla skämt.

Självklart kommer han och de som tycker som honom att säga att ”kan man inte skämta med muslimerna?” Fråga är, skulle de skämta om Fadime och hedersvåld? Just det, inte det, för att Jonas Gardell och alla som tycker som honom anser att muslimer har att skylla sig själva för att vilja leva den ”livsstil” de har valt.

Jonas Gardell och de som tycker som honom väljer att blunda inför muslimernas och i synnerhet konvertiternas verklighet som utsätts för hedersvåld av sina vita, demokratiska, svenska, europeiska familjer och vänner. Jag väljer att nämna detta med vita, demokratiska, svenska och europeiska för att markera att hedersvåld inte är något som bara finns bland araber och muslimer men att det finns här i vårt land, lika hård, våldsam och omänsklig som i resten av världen.

Det som sker med Jonas Gardell är precis det som sker med många invandrare när de når höga positioner, de blir en del av etablissemangen och för att accepteras som nästan fullvärdiga medlemmar (de blir aldrig fullvärdiga), måste de ge sig på sina egna eller som Jonas Gardell på de som samhället betraktar som mindre värda, muslimer, de man kan skämta med och få applåder för.

Mina barn ville titta i dag på Allsång på Skansen och Sean Banan, jag blev överraskad av att se där Jonas Gardell, han kändes inte äkta när han berättade och sitt engagemang och hur rörd blir han om andras lidande. När någon visade en skylt med ”Jonas Gardell, kärlek och respekt” det var bara att skratta och skaka om huvudet.

Han ska skriva en artikel och förklara vidare vad han menade, jag hoppas att han gör det rätta och inte det lätta och innan han skriver artikeln, tittar på sig själv i spegeln och berättar för sig själv som han gjorde för hela TV publiken om att han är homosexuell, och kommer ihåg hur det är att vara fördöm, förföljd, utskrattad och förödmjukad för att man vill leva enligt sina övertygelser.

Det finns inte mycket att vara ”Proud” över för Jonas Gardell denna Pride vecka.

Salam

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tankar om konvertering och fördomar

Ett ämne jag inte tänkt skriva om under ramadan är politik, men det tycks vara oundvikligt när det gäller mig då mina absolut största intressen är politik och religion och mycket kretsar runt det.

Den senaste dagen har debatten mycket handlat om Jonas Gardells twittrande om ambulerande enmanstält (muslimska kvinnor). Ett skämt jag tyckte var smaklöst och tråkigt. Jag tycker inga skämt ska förbjudas men jag tycker att allt man gör och säger måste placeras in i en kontext . Och i den starkt islamofobiskt och antimuslimska kontext som Sverige idag är så har ett sådant skämt konsekvenser. För oss muslimska kvinnor.  En vän till mig skrev att hon dagen efter fått minst tre rasistiska inlägg som alla innehöll ordet tält, det säger en del. Det finns flera sätt som muslimhatet normaliseras på, skämt är ett sätt att flytta fram gränser och legitimera något som drabbar andra. Men det finns såklart inga klockrena gränser att dra.

Det är idag starkt normaliserat att driva med och att ha negativa uppfattningar om islam och muslimer. Det visar sig också i en annan fråga som jag tänkt på mycket; situationen för konvertiter till islam i Sverige, främst kvinnor då det är dem jag har mest kontakt med.

Jag har många muslimska tjejer som konverterat till islam på min facebook och jag ser så många ledsna tjejer som brottas med fördomar och avståndstagande från familj, släkt och vänner. Tjejer som inte får delta på släktträffar, inte får komma hem till sina föräldrar i slöja och som får rensa sin facebook på vänner och bekanta som kränker dem på olika sätt. Det är otroligt sorgligt att läsa.

Deras största fiende är inte en förtryckande religion eller partner, det är det svenska samhället. Debatten angående muslimska kvinnor är så otroligt onyanserad, där det enda man fokuserar på är hur religionen skulle förtrycka oss. Kan tyckas märkligt med tanke på hur högt pris många kvinnor är beredda att betala för att få vara muslimer.

Många av dem ger upp sin tro, eller tvekar/väljer att inte visa den öppet. Samhället och familjen begränsar dessa kvinnors fria val till klädsel och liv. Det är ett demokratiskt problem som inte syns överhuvudtaget i debatten. Problematiskt.

Min konvertering skedde för åtta år sen, men den har definitivt haft ett pris som jag betalar än idag i form av konflikter och tappade vänner och avståndstagande släkt. För mig är dessa  tankar också en återkommande del av ramadan då det finns ett familjärt fokus hos muslimer den här tiden. Att bryta fastan med sin släkt, att vårda relationen med sina föräldrar osv. Precis som de kristna högtiderna så är eid också en familjefest. Som konvertit så tycker jag att det är extra tunga dagar. Det är då jag sörjer det jag förlorat samtidigt som jag gläds över allt det jag vunnit.

 

 

Publicerat i Anna W. | Lämna en kommentar

Min Moder

Gud har anbefallt människan [att visa] godhet mot sina föräldrar; [hon bör tänka på att] modern har burit sitt barn genom det ena svaghetstillståndet efter det andra, [fött det] och ammat det under två år. Tacka Mig och dina föräldrar [och minns att] Jag är målet för er färd!

[31:14]

Alla som känner mig vet att jag har en speciell kontakt med min mamma. Jag är yngst och dessutom sladdbarn vilket gjort att jag nog alltid kommer vara hennes lilla flicka. Med allt vad det medför på både gott och ont… Vi är grannar och träffas varje dag. Det är såpass illa att jag inte ens har en egen kaffebryggare då jag alltid dricker fardkaffe hos henne 🙂 Då hennes hälsa inte är den bästa tänker jag ibland på hur det kommer vara om hon dör före mig. På hur jag skall ta hand om henne på samma sätt som hon tog hand om mig och alla mina barn när de var små.

Dagen efter parksiestan insjuknade jag i en mystisk influensa som höll i sig ett antal dagar. SubhanaAllah jättekonstig sjukdom med feber, extrem muskelvärk, yrsel m.m. Nu idag var jag frisk och fastade återigen min första dag vilket resulterat i en inte så rolig mamma. Sängläge varvat med matlagning och tvätt bjöd denna måndag på. AlhamdulIllâhi rabbîl-’âlamîn.

Publicerat i Nathalie | Lämna en kommentar

Det första av många dagar att komma, om Gud vill

Salam,

En gång hörde jag en arbetskamrat säga att ens barn aldrig slutar att vara barn, de blir bara äldre men fortfarande barn i föräldrarnas hjärta, man blir alltid orolig.

Idag fastade mina äldsta barn för första gången hela dagen (till kl 7 enligt egyptisk fatwa som vi följd idag med våra vänner som bröt fastan med oss).

De sista två timmar var vi oroliga och försökte få dem att bryta fasta och äta eller dricka något, men de ville fortsätta fasta tills vi skulle bryta den. Vi var glada och stolta och jätte oroliga och rädda att de skulle svimma. Men kl 6 när våra vänner kom, blev de mer aktiva och börja leka med våra vänners barn.

De har fastat några dagar men bara till klockan 1 eller 2 på eftermiddag som högst, så att fasta hela dagen kändes som ett stort prov för dem och för oss, för att även om vi vill att de ska lära sig fasta och klara det, blir man ändå orolig och undrar om kanske är det bättre att de inte gör det ifall…

Jag gick vid 11 med min son till frisören för att klippa håret och efter det åkte vi in till stan för att köpa fiskespö, vi planerar fiska någon under veckan och hela tiden frågade jag honom om han ville äta eller dricka något, men han sa nej.

När vi åkte tillbaka hem hjälpte han mig att bära en av påsarna med mjölk och yoghurt som var tung men han klagade inte även om han byte hand flera gånger. Så jag var orolig att det kanske blev för mycket med fasta, promenaden och den tunga påsen.

Vi klarar mycket mer än vi tror och ännu mer om det vi utför, gör oss stolta och får oss att vinna respekt hos någon vi älskar, så kände jag att min son och min dotter tänkte. Vi förstod också att hur viktig var det att säga det till dem, framförallt när andra var med för att de skulle känna den stolthet de förtjänade, och vi gjorde så.

Nu sover de och har sagt att de tänker fasta imorgon hela dagen igen. Ja, vi är lyckliga och oroliga, vi är föräldrar, mycket stolta föräldrar och väldigt tacksamma för Guds välsignelser.

Salam

Publicerat i Juan V. | Lämna en kommentar

Vatten och skygglappar

Salam,

Det var en varm idag, det är inte bara jag som kände så men hela landet, 30 grader och perfekt för att hoppa in i simbassängen.
Vi tog barnen till Älvsjö badet, första gång vi åkte dit, och de gillade det. De två äldsta hoppade direkt i och började leka medan den mista behövde lite övertalning för att hoppa in i den lilla bassängen som hade en rutschkana.

Han hade oturen att åka nerför rutschkanan och få en pojke bakom sig som knuffade honom in i vatten och så började han gråta. Det tog en lång tid innan han vågade sig på egen hand att leka i vattnet.

Medan jag satt bredvid honom och försökte få honom att leka och glömma det som hade hänt, tittade jag bort mot den stora bassängen där min fru stod och tittade på våra andra barn. Jag försökte titta var de fanns i fall något hände. Jag insåg då att det inte var lätt utan glasögon, eftersom jag tog bort dem i fall jag var tvungen att hoppa i vattnet.

Men precis som i en berättelse jag läste på islamistkforums webbsida kom jag fram till Guds fantastiska förmåga att assistera oss når det behövs, jag kunde inte heller se lika tydlig alla som sprang och hoppade i vattnet med baddräkter och bikini. Självklart försökte jag fokusera på min uppgift, att ta hand om min son och uppmuntra honom att leka i vattnet.

Detta fick mig att tänka på en gammal diskussion jag hade när jag fick höra det egendomliga förklaring om varför kvinnor ska täcka sig när de går ut. Min vän sa att förklaring med hijab och alla andra heltäckande plagg är att de finns för att skydda män från frestelserna. Om vi bort ser från det faktum att en anständig klädsel är ett måste om man har respekt för sig själv, var förklaringen det dummaste jag hört och det minst islamiska, anser jag.

Om vi män är det starkaste kön, borde vi klara att sänka blicken eller vända blicken, eller kanske är det så att vi inte är så starka som vi försöker lura oss själva att tro. I så fall borde det inte vara en bättre lösning att män använder skygglappar som hästar brukar ha när de går ut bland trafiken så att de blir inte rädda. På så sätt skulle kvinnor inte behöva kämpa med så mycket kläder och diskriminering på grund av det.

När det gäller skygglappar, det skulle räcka att höja dess status precis som med allt vi män använder och, då skulle vi ha en hel del moderiktiga skygglappar för alla situationer. Dessutom vi skulle se till att använda några små klockor som låter när vi går så att alla vet att här kommer en man som inte kan sänka blicken av sig själv så att kvinnor få hålla sig borta från det utrymme skygglapparna tillåter oss se.

Givetvis skulle vi män blir bannlysta från simbassängsområdet, där är skygglapparna inte tillräcklig ”heltäckande”.

Ja, är inte Ramadan underbart, den får oss att tänka uppochner och ibland genom det, faller alla pusselbitar på plats.

Vi var inte länge i Älvsjö badet, men tillräckligt för att njuta av värmen och sedan bestämde vi oss att gå hem. En promenad på cirka 20 minuter till Älvsjö station och därifrån med buss hem.

Salam

Publicerat i Juan V. | Lämna en kommentar

En bra dag

Salam,

Inte ofta ser man resultatet av ett ingripande eller ett tal som bekräftar att den var rätt, men idag kändes verkligen som att jag hade gjort något bra.

Dagen började nästan bra, utan så mycket bråk men när var det dags för min fru att gå ut och handla började det gamla vanliga visa. Min son började kräva att hon skulle köpa lego eller något annat eftersom det var länge sedan som han fick något.

Den minsta hade sett våra grannars barn ute i gården och han ville gå ut och då gick hela karusellen igång. Att stoppa den ena som ville följa mamma till marknaden och försöka följa med den minsta så att han inte var ensam ute.

Min fru gick och det minsta var ute ensam, samtidigt försökte jag stoppade min son från att springa ut till sin mor och skrek, som vanligt, att vi var elaka, att vi är aldrig snälla och att vi köper aldrig något till honom. Jag bad min dotter gå ut och ta hand om sin lillebror och då sa hon att min fru var med honom. Då blev det ännu värre, nu ville min son prata med mamma, vilket betydde mer skrik och bråk om han gick ut.

Till slut när han lugnade sig och jag gjorde klar för honom att han kunde prata med henne men inte följa med kallade jag min fru in och han pratade med henne, sedan gick hon till marknaden.

När hon gick kramade jag honom och bar honom till vardagsrummet där jag satt med honom och tröstade honom. Efter en stund när han hade lugnat sig började jag prata med honom och förklarade att vi inte kunde köpa leksaker varje dag eller vecka inte bara för att det kostar men också för att det inte finns något skäl för det. De har tillräckligt med leksaker och man måste ta hand om dem.

Jag bestämde mig för att passa på och ta upp andra saker bland annat detta med att han och sin syster var nu tillräckligt stora för att göra själva vissa saker som att hämta vatten när de är törstiga och städa sitt eget rum varje dag. Jag förklarade också att vi alltid tänker på dem och därför säger vi ibland nej till det de vill. Och att om vi vill att de ska göra saker själva är ett sätt att lära dem att klara saker som de kommer att behöva kunna när de blir äldre.

Jag berättade för honom att när jag var barn min bror och jag städade hemma under helgerna och min syster lagade mat för hela familjen, att jag var 7 år första gången jag kokade ris och hur glad jag blev när jag klarade det. Att kunna göra saker själv är viktig för att kunna klara sig och förstå att allt kräver arbete och ingenting är gratis.

Sedan på kvällen innan de skulle gå och lägga sig började jag stryka kläder jag hade tvättat när de gick ut med sin mamma till parken efter att hon hade kommit tillbaka från marknaden, det var då det hände.

Min son kom till mig och frågade om han kunde försöka stryka. Jag sa ja, det är klart att du kan försöka, och medan han strök örngotten sade han att han måste lära sig att stryka, att han behöver lära sig det, och givetvis blev hans syster också intresserad att prova att stryka.

Jag blev glad, när jag insåg att han hade lyssnat när jag pratade med honom efter bråket, och jag blev glad för att jag lyckades kontrollera mig och inte blev för hårt mot honom och att jag pratade med honom. Jag insåg också att vi var ensamma när vi pratade och att kanske det är det som behövs, att ge honom sin egen tid, utan syskon och mamma, vår egen tid, där vi kan prata bara han och jag.

Hur som helst det kändes bra.

Salam

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar