Några få dagar kvar

Salam,

Med knappast en vecka kvar av Ramadan mycket sker snabb och ibland hinner man inte reflektera över allt som händer framförallt de små sakerna.

Idag när jag skulle be sunna efter fredagsbönen, satt min lille son framför mig och lekte med sin storebrors påse med mynt som han skulle lämna som sin egen zakat. Han tog fram en krona och lade den framför mig på den plats jag skulle lägga min panna. Jag kunde enbart le och tänka att den lilla pojken verka tro att vi är shia. Jag måste säga att jag blev bara glad att han gjorde så, i en tid där muslimer är mer intresserade av etiketter och att avfärda varandra som icke muslimer som om vi ägde den ultimata sanningen, här agerade han obekymrad om de vuxna muslimers vilsna värld.

En bön är en bön oavsett hur man ber den bara man riktar den till Gud, den enda Gud, allt annat, tycker jag, är kosmetika. Man måste vara konvertit för att tycka så, för att jag tror de flesta muslimer, födda muslimer, är mycket fästa till gamla traditioner som oftast är en del av en kultur som inte nödvändigtvis är islamisk.

En annan sak som fick mig att tänka efter var hur mina två söner delade upp de mynt de lämnade som zakat. Ibrahim bad mig lägga de flesta mynt på de föräldralösas låda som låg högst upp, han själv bestämde sig på att lägga den andra delen i lådan till Syrien och det minsta, Hossam, på den låda som skulle till Gaza.

Jag tyckte att det var passande. Det rörde mig att Ibrahim tänkte på de föräldralösa i första hand, kanske var det också ett sätt att säga att även om han bråkar mycket med oss, att han förstår hur viktig är det att ha sina föräldrar.

Syrien, ja Syrien, den finns i mitt hjärta. Jag hoppas att de lyckas segra över den ondska som har kommit till deras land och en dag åter litar på sina muslimska bröder och förlåter dem som finansierar, beväpnar och dödar dem i islams och demokratis namn, vilsna kungar, politiker och imamer som tänker bara på makten och pengar. (Nu går jag in i politiken, jag hoppas att ni förlåter mig för det).

På väg hem från vänner med vilka vi bröt fastan, tänkte jag på att fastan nu har blivit en del av min vardag och hur bra känns det.
Några planer har börjat ta form i mitt huvud. Jag hoppas bara att jag kommer ihåg oftare denna känsla så att dessa planer blir verklighet och varaktiga.

Salam

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s