ÅTTONDE RAMADAN

 

Vi vaknar tidigt klockan 7,30 vilket under denna tid av fasta då nattaktiviteten är stor kan te sig som jobbigt då man hellre väljer att sova lite extra de gånger man kan. Det har blivit dags att åka till Norrland. Tåget går klockan 8.22. Vi samlar ihop våra sista saker och ser till att gå mot tunnelbanan. Jag, min mor, Linah och Adam med stress och allt vad det innebär att vara på resa. Jag väljer att inte fasta då Den Barmhärtige är klar med att den som är på resa inte behöver fasta och detta kryphål använder jag mer än gärna även fall det känns konstigt att inte fasta. Religionen ska vara lätt och det finns ingen anledning att göra det svårt för sig. Vi ska ta tåget som väntar på spår 7 i den stora nyrenoverade centralstationen. I Stockholm råder verkligen renoveringsnoja och man bygger om titt som tätt även fall det inte behövs. Dock kan den renovering centralstationen nu genomgår vara ganska befogad och man har verkligen fått bort den slitna prägeln som en gång fanns. Det är knappt man känner igen bögringen när man går i den nya fräscha gången mot stationen och de nya tiderna andas in samtidigt som den pockande stressen driver en framåt då man inte vill missa sitt tåg. Vi kommer dock fram i hyfsat god tid och kliver på det nya gråa moderna snabbtåget som ska ta oss ända fram till Sundsvall och där kommer vi att byta tåg till Kramfors.

Denna stad är en stad jag en gång som elva- tolvåring bott i och jag bodde tre mil utanför staden i en by som heter Prästmon. Där tillbringade jag min tid åkande skateboard och BMX på landsvägen mellan Kramfors och Sollefteå och jag spelade fotboll med mina nya kompisar Mikael Persson och Mikael Tjärnström vilka var mina första kompisar där. Nu är det dags att åka till Kramfors igen och det slår mig att jag inte har vart där på nästan tio år. Faktum är att jag inte har varit i Prästmon på många år och om jag inte har helt fel tror jag att jag inte har varit där på 23 år sedan jag lämnade stället. Jag inser att det har blivit dags för att se denna barndomsoas jag en gång bodde i och jag kommer att föreslå detta för min ”gudmor”/tant Brita. Väl på tåget sitter vi och tar det lugnt och resan flyter på väl. Matsäcken som vi tog med äts upp och allt rullar på. Efter några timmar får jag ett samtal från grannfrun som jag hamnade på kant med under gårdagen. Då hon inte skulle få passa katten medans vi är borta säger hon nu att jag hämnas mot henne och att hon nu skulle börja debitera mig 100 kr i månaden för att vi använder hennes förråd. Jag sa att vi kommer att tömma förrådet och att hon inte behöver oroa sig för att vi behöver hennes tjänster och jag påpekade för henne med lugn röst då hon talar väldigt argt vid det här laget att jag anser hennes generositet var av ringa betydelse då hon tydligt visat hur hon ser på detta. Hon fräser åt mig att hon minsann en gång hade betalat 800 kronor för katten och att hon kommer att polisanmäla mig och kontakta djurskyddsföreningen om det inte kommer någon och ger katten mat. Jag säger till henne att katten kommer få den maten som hon behöver och att hon inte behöver oroa sig för detta. Jag säger att hon får ha det så bra och samtalet bryts. Vi diskuterar vidare sinsemellan hur det hela har utvecklat sig och vi tycker nog alla att det inte var det mest positiva sättet hon agerade på men jag gjorde mitt bästa med att inte tala på ett ohövligt sätt trots att man blir hotad med polisanmälan och det finns ingen anledning att hetsa upp sig. Vi kommer fram till Kramfors och där står Brita och möter upp. En diskret kvinna i 70- årsåldern som är lugnet själv. Hon bor i ett hus som ligger utanför Kramfors och vi åker dit. Efter att ha dumpat av vårt baggage berättar hon att det finns en utställning på folkets hus och där kommer hennes granne Laila visa bilder från hennes vistelse i Senegal. Vi åker dit. På vägen i bilen slår det mig att husen i området inte renoveras och samhället ser i princip ut som jag såg det för tio år sen fast lite mer slitet. Folkets hus är inget undantag och väl inne i byggnaden ser jag att de inte har gjort något med huset sedan det byggdes. Kontrasten mellan Stockholms renoveringsnoja och Kramfors bevarande är slående. Inredningen är fortfarande från 60-talet. Speglar, soffor, stolar och bord. Till och med högtalarna på scenen är från femtiotalet och de fungerade alldeles utmärkt. Den sengalesiska utställningen och den svenska dåtiden var som om två väldar möttes. En som tillhör en svunnen tid och en som tillhör en annan kontinent. Här i Kramfors fick dessa två världar möjlighet att mötas. Vi tittar på bilderna från Senegal och man släcker ner i salongen och ja somnar ganska snart in trött som jag var från resan. Väl hemma hos Brita lägger jag mig och sover i sängen och orkar inte göra mer. Resande tar verkligen ens krafter. Hade jag fastat hade jag väl varit hel snurrig. Skönt att man har en barmhärtig gud som ger en möjlighet att förenklad tillvaro. Jag sover dåligt och vaknar från och till. Vaknar till kvällen. Dags att förbereda för sohor. Välsignat.

Annonser
Det här inlägget postades i Raheem G.. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s