DEN SJUNDE RAMADAN

Denna dag skulle bli en prövningarnas dag. En dag då mitt tålamod skulle testas till bristningsgränsen. Dessa dagar skickas till en ibland för att se om man har det goda beteendet eller inte. Jag inleder dagen med att gå till mitt gamla kontor för att titta om uppdragsgivare är på plats. Inget svar i telefonen kontoret är låst.
Jag fortsätter min färd mot Alby där jag ska hämta ut bilen som jag lämnade in i torsdags. Jag kommer fram till Alby och tar en sväng förbi centrum. Det är min rutin de gånger jag är där då jag inte gång i tiden ägde en butik på 205 kvm där för 8 år sen är det ett centrum som står nära mitt hjärta. Jag brukar alltid träffa trevliga människor där. Jag går in i det trevliga centrumet som sjuder av liv. Den lokala restaurangen har expanderat sin lokal och inrättat en uteservering. En restaurang som säljer alkohol och drivs av muslimer. Ägaren är en trevlig prick men hoppas han kommer underfund med att hans inkomster till fullo är haram (förbjudna) då det inte passar sig som muslim att ha någonting med rusdrycker att göra. Jag fortsätter i i detta mikrokosmos vilket varje centrum är och möts av klädbutiken med stavfel i stil med ”shalar 39 kr”. Då har man fått kvittot på att man är på invandrarägda marker. Kaféet ligger där det ligger centralt och tar emot sina gäster med sin halvsjabbiga inredning och mittemot finner jag pizzerian och Fozi som sitter där med sina två ungar. Vi pratar lite allmänt om Somalien och dess framtid och hur saker och ting ser ut där nuförtiden. Vi snackar på ett bra tag tillsdess jag känner att det är dags att röra på mig. Jag går förbi kaféet och finner prästen Joe där med en kollega. Jag sätter mig och pratar Albys framtid och den pågående utförsäljningen av allmännyttan som nu har genomförts och de boende på Albyberget är fortfarande i chocktillstånd. Den gamle mannen skrattar gott och ödmjukt och vi har det trevligt och vi pratar gamla minnen som när vi hade religionsdialoger för många år sedan och att det tyvärr inte förekommer lika många för tillfället vilket jag tycker är synd. Jag älskar komparativstudier av religion och tycker om att hitta likheter. Jag har kommit över Ahmed Deedat fasen då allt handlade om att knäcka motparten och hitta motsägelser vilket jag tycker är kontraproduktivt. Alla religioner har en källa och det ligger i ens uppgift att finna det korrekta förhållningssättet gentemot varandra och där kan man finna sanningen. Jag tvingas att tacka för mig och lämna min amerikanske vän för att bege mig mot bilmecken. Jag promenerar längs Albyvägen mot den vackra Albysjön som vackertt breder ut sig under den blå himlen och passerar basebollplanen dör det just nu pågår EM i baseboll samtidigt som solen sätter sina strålar varmt i spelarnas svettiga nackar. Jag tänkte att min barndomsvän Burre borde ha varit här. En iransk kille som spelade baseball en gång i tiden. Som unge var han halvgeni på att läsa tidningar och blev sedan en duktig skribent på Slitz, Expressen och nu DN.
Jag kommer fram till bilmekanikern en pakistansk läkare som köpte verksamheten en gång i tiden för en dryg mille och driver den framgångsrikt. Han ett offer för att hans namn och bakgrund inte stämmer i det kvaisrasistiska land vi lever i. När jag ska hämta bilen påpekar han att han behöver 1000 kr mer och när jag ringer min granne tvärvägrar hon. Jag säger att jag kommer att betala det ur egen ficka och göra avdrag mot när jag säljer bilen för henne. Det här ser inte bra ut.

I alla fall jag tar bilen och åker hem till min uppdragsgivare som inte svarar på telefon och han öppnar dörren till sin villa. Vi hamnar i tunga diskussioner och tonen är het. Vi båda fastar och han exploderar på då jag har mer logiska argument och säger att han ska kasta ut mig och jag konfronteras med lögner vita som svarta, överenskommelser jag inte ingått i, hot, svordomar och hyckleri som kastas i mitt ansikte från honom. Jag blir kallad för hycklare och lögnare när jag påpekar att det kommer från honom baserat på hans handlingar och han försöker smeta en bild på mig som inte stämmer med verkligheten. Man kan bli arg men Profeten(S) lär oss att den som hycklar är den som kallar folk för saker när han blir arg och den som inte håller vad han lovar. Jag har de principerna att om jag blir arg svär jag aldrig och kallar inte folk saker. Där går min gräns! Nu sitter jag och blir förnedrad av en så kallad ”broder” och ska hunda för att få ut min rätt vilket är mitt arvode enligt avtal. Sådana kan folk vara ibland. Efter en timmes tjafs och vi åker tillbaka till kontoret säger hans kollega att mina pengar skall överföras under morgondagen. Men att bara hälften ska överföras och andra när pengar från några jobb dras in. Jag påpekar att jag inte länger jobbar med företaget och för friden skull går med på det. Tråkigt sätt avsluta sitt uppdrag på detta sätt med denna oseriöse uppdragsgivare. Det finns inget värre än folk som inte ger människor deras rätt. Profeten sade att man ska betala arbetare (läs:fakturor) innan svetten torkat från pannan och min svett torkade för länge sen.

Jag beger mig hem och visar grannen hennes nya bil som nu är jättefin och hon blir supernöjd. Jag påpekar att jag betalade pengar ur egen ficka för att få ut bilen och då brusar hon upp och säger att det inte var schysst mot henne. Jag säger att jag kommer att dra av det senare mot priset men hon lyssnade inte på det örat utan hon påståt att jag har ljugit för henne och att nu inte har förtroende för mig och att hon inte länger vill att jag ska sälja bilen. Jag som skulle fått arvodering ser nu fem rosa laxar hoppa ur mina händer och får plågsamt påminna mig om att all rizk (upphälle) kommer från Allah. Droppen kommer när hon vill påminna mig minsann om att hon gett mina barn 100 kr var och att hon gett min mamma några kjolar. Sann genorisitet är som Allah beskriver det de som ger mat till den behövande för hans skull och de vill varken ha tack eller belöning från dem. Nu betydde hennes generositet helt plötstligt noll. Att påminna om en gåva på detta vidriga sätt och sedan tro att allt är frid och fröjd är katastrof och jag ser denna relation krossas framför mina ögon likaså.

Jag går hem och instruerar mina barn om att vara snäll mot henne när de ser henne men att de aldrig någonsin tar emot något från henne. Vi ska behandla medmänniskor på bästa sätt men jag kan inte acceptera förnedring och låtsasgenerositet. Vi skulle lämna katten hos henne under vår vistelse i Norrland men en annan granne fick hjälpa till med att mata den. Ska vi behöva bli påminda om hur hon hjälper oss med kattskrället också. Trots detta är det hennes rätt att få en god behandling som den granne hon är och man skall alltid hälsa och vara trevlig. Jag är beordrad att visa folk det bästa men jag kommer aldrig ta emot så lite som en melonklyfta från den människan igen. Men hon får mitt leende absolut. Det är trots allt sadaqa (välgörenhet). Sen om hon vill spotta mig i ansiktet så får det vara så men hon kan inte komma ena dan och säga att hon är som min mor och andra dan behandla mig som en korrupt bilförsäljare och bryta sina löften. Dessa människor är bara manifestationer av Den Barmhärtiges vilja för att pröva mig. Kanske förtjänar jag det. Med en tår i ögonvrån finner jag att förlåtelse är bästa kur för dem. Livet, livet, livet. Må Den Barmhärtige förlåta oss för våra tillkortakommanden.
Efter att ha handlat åker jag till mina turkiska kardeslar (bröder) och bryter fastan. Omtöcknad och mentalt trött efter en hård dag. Välsignat.

Annonser
Det här inlägget postades i Raheem G.. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s