Kung i min borg

Salam,

Det är lätt, åtminstone för mig, att halka in i en filosoferande stämning efter att ha haft en diskussion eller som jag gjorde igår att skriva ner mina tankar runt omkring några idéer.

I dag medan jag arbetade kunde jag inte låta bli att flyga bort med visa funderingar, men jag måste vara snabb med att sätta stop för jag kan väldigt lätt bli upprörd även om med åren har jag blivit bättre på att kontrollera mitt temperament.

Jag kan säga att det som till slut fångade hela min uppmärksamhet var det som syster Helena skrev om att hon är inte drottning någonstans. Så känner jag, inte att jag är någon drottning men kung. Jag som hela mitt tidigare liv trott på att den dag jag gifter mig och blir far kommer jag att ha mitt eget kungarike, en kung, och mitt hem min borg.

Nu ska jag inte överdriva men mer än kung är jag en betjänt och ibland till och med häst när barnen får för sig att de vill rida på min rygg, för att inte tala om min frus order om att fixa den ena efter den andra trots mina försök att förklara för henne att jag är nu gift och inte behöver göra det (hon brukar svara, ”och jag, är jag sambo eller?”).

”Pappa, hämta vatten”, ”Pappa jag är hungrig”, ”Pappa hämta min robot”, ”Juan, gör salladen”, ”Juan, koka riset” och så vidare. Varför gifter man sig egentligen?

Jag vet inte om alla män går igenom samma faser men jag har varit rädd hela tiden om att inte klara det som förväntas av mig som make och far.

När jag förlovade mig var jag osäker, inte om mitt val men om jag klarade att ta ansvar för en familj. Sedan när vi skulle gifta oss var hela tiden mina tankar upptagna med om jag verkligen kunde försörja en person till. Och sedan när min fru blev gravid första gången kunde inte låta att oroa mig om det skulle räcka det jag tjänar för allt de behöver, kläder, mat och allt annat. Och så har det varit med varje barn.

I Latinamerika säger man att varje barn föds med bröd under armen. Muslimerna säger att Gud ger oss all försörjning. Ja, det är Gud som ser till att varje barn föds med bröd under armen.

Men det är så egentligen, varje barn kommer inte bara med bröd, de kommer med så mycket kärlek och hopp att man blir pånyttfödd, detta gäller även frun, och även om det inte finns mycket kvar av lönen i slutet av månaden tar deras kärlek och skratt aldrig slut.

Så varför gifter man sig egentligen? Min teori är att vi gör det för att testa oss själva och växa med allt som en familj innebär. Och med att växa menar jag att verkligen känna att Gud är alltid närvarande och alltid redo att ge oss det hjälp vi behöver.

Jag slutar inte att tacka Honom för mina barn och min fru, och även om jag inte säger det ofta till dem, älskar jag dem för att de gör mitt liv svårt och får att de får mig att bli starkare och närmare Gud genom deras krav och kärlek.

Familjelivet är som att fasta, det är svårt, krävande, tröttande men vi vet att det har sitt syfte, vi blir glada med varje liten seger och vi vet att det finns en belöning i det.

Salam

Annonser
Det här inlägget postades i Juan V.. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s