DEN FJÄRDE RAMADAN

Ytterligare en dag med välsignad fasta framför mig. Väljer dock att ta det lugnt i sängen prata i telefon med min filmare som nu kommit lite i luven med sin kollega som skulle spela in videon till Sanningens Dyrkare en dikt som handlar om Al-Haqq Sanningen. Jag ville att vi skulle köpa in ett kamerastativ men det var ingen idé då han inte hade kreativitetslusta på grund av grälet. Uppskjutet blev det. Kollar på en föreläsning om den sista tiden vilket jag anser att vi befinner oss i och slumrar till samtidigt som jag känner hur dagen bara blir varmare och varmare. Vaknar till skriver en dikt:

FLODEN
Dränk mig i din barmhärtighet
Låt din nåd sköljas över mig
Insupa din förlåtelse
Fyllas av ditt ljus
Jag flyter i din kärlek, hjälplöst
Sträcker min hand mot stranden
Där står den älskade
Betraktar mig leende upplyst av månens skönhet
Ber om att få drunkna
Få drunkna i din flod av överlämnande
Flyta medgörligt medströms i din ström
Göra som Du vill
Sedan skall min kropp bli ett med din flod
Min själ skall bli ett med din flod
Omtumlande skall jag flyta med
Tills ingenting längre kan hindra mig.

Efter att ha vaknat ur min törnrosasömn tar jag mig i kragen och Adam min son som ville bada får sin önskan uppfylld. På med sandaler och hämta den däckliknande XL-ringen cyklop och snorkel och vi är på G ut i den varma sommardagen. Jag orkar inte simma utan jag tar det lugnt men Adam är nog så energisk. Vi går den vackra lummiga promenaden mot Brunnsvikens kala klippor där vi ska ta vattnet i besittning. Adam har säkert ambitionen att agera som nån slags sjökung och kommer inte att lämna sjön obadad. Vi går till en brygga och där breder det vackra lugna vattnet ut sig under en klarblåhimmel med endast ett fåtal moln som sakta flyter förbi ovanför oss. Adam hoppar i som en fisk medan jag sitter kvar på bryggan med min bok ”Tusen strålande solar” i handen. Medans jag hör min son plumsa in i vattnet likt en delfin öppnar jag boken och läser samtidigt som den varma solens strålar dansar i takt med den svalkande vinden. Vinden har mage att blåsa på ett par sidor och jag tvingas hålla i boken hårdare.

Jag läser om de fasansfulla öden dessa människor i Afghanistan går till mötes när de nu styrs av talibanerna i boken. Avrättningar och spöstraff avlöser varandra samtidigt som förtrycket ökar i hemmet för de stackars kvinnorna boken handlar om. Två kvinnor som lever i ett polygamt förhållande med en förskräcklig man som inte gör annat än förtrycker dem hela tiden. De två kvinnorna som i rollen som hustrur kommer bra överens och boken visar på hur ett polygamt förhållande faktiskt kan fungera. De har blivit som systrar och har en jättefin relation emedan mannen agerar som en riktig tyrann. Sa inte Profeten (S) att ”den bäste bland er är den som är bäst mot sin familj och jag är bäst mot min familj” . Den hadithen hade inte nått den här mannen. Det är fascinerande vad kvinnorna får stå ut med. Utslagna tänder av mannen, piskningar av talibaner pistoler i munnen och listan görs lång. Ordet skilsmässa nämns inte i sammanhanget. Dock försökte de fly en gång vilket inte fungerade. Boken är fortfarande en fiktion men när jag tänker på hur lätt vi här i väst skiljer oss för minsta löjliga grej och jämför med deras situation tycker man ju att vi borde hålla ihop bättre. Vi i väst lever under valfrihetens tyranni. Jag säger inte att en kvinna ska står ut med vadsomhelst men när kvinnor vill ha skilsmässa för att ekonomin inte är på den nivån hon önskar och mannen inte levererar som hon vill borde detta inte ligga till grund för skilsmässa.
Några bengaler gör sonen sällskap vattnet samtidiigt som en vän till familjen gör an vid bryggan med sin båt. Vi småpratar lite om familjerna och hälsar artigt hem till varandra. Jag återgår till boken och den totala misären i Afghanistan.

Vi är klara och klockan börjar närma sig åtta. Dags att göra sig redo för att bryta fastan. Att äntligen få njuta av maten som jag har undvikt hela dagen. Hemgång ombyte och vi sitter på tunnelbanan denna gång mot Rådmansgatan. Vi ska hälsa på de turkiska bröderna i Camiin. Det var länge sen jag såg broder Naim och Salih. Jag brukade alltid bryta fastan där för många år sen innan jag gifte mig. Vi kommer dit och jag träder in i den vackra entrén vilket är en inglasad vestibul med en gulfärgad spiraltrappa. Kommer ned i moskén och där möter mig den käre pakistanske farbrodern jag väl kommer ihåg. Han känner igen mig och vi börjar småprata. Jag frågar efter Naim och jag får det kalla beskedet att han gått bort bara för några månader sedan och att han nu är begravd i Turkiet. Jag kommer ihåg den mannen så väl för hans vänliga sätt och det bildas en klump i halsen när jag inser att han inte längre finns bland oss. Om jag ändå hade kommit förbi förra Ramadan. Då hade jag fått se honom en sista gång Nu finns han inte ens i Sverige då jag hade önskat gå till hans grav och be för honom utan någonstans bland hans fränder i Turkiet ligger han nu. I en stilla bön bad jag om att han skulle få en behaglig tillvaro i sin grav.
– Han rökte för mycket hörde jag min kräre farbror berätta.
Salih kommer in och vi diskuterar lite innan det är dags för bön och vi blir tillsagda att lämna intellektuella diskussioner till förmån för förbön. Böneutropet ljuder och vi bryter fastan med dadlar och juice. Vi ställer oss i bön och det uppstår bråk om vem som ska leda bönen. Den gambiske brodern som tydligen fått tillåtelse utmanövreras av en turkisk broder av okänd anledning vilket inte var den bästa utgången. Hårda ord utväxlas och det slutar med att den gambiske brodern inte ens vill be bakom honom vilket är förståeligt. Koncentration 0,0 i en sådan situation. När det är dags att äta frågar jag lite mer om vad som hände då jag egentligen missade när de valde imam och efter att de förklarat mer konstaterar jag torrt att vi muslimer har haft problem med att välja ledare sedan dag ett efter Profetens (S)s död så detta är ju inga konstigheter egentligen.
Vi lämnar problemen och ger oss till fullo hän åt den underbart starkt smakande pakistanska grytan och vi äter och dricker gott. Fyller våra magar som längtat efter gudavälsignade maten som vi hela tiden tar för givet. Sedan bär det av hem för ytterligare bön och nedfall. Välsignat.

Annonser
Det här inlägget postades i Raheem G.. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s